Dags att visa att jag lever!?
Eller!?
Jag har känt att bloggen inte varit något jag prioriterat...funderingarna på att avslutat hela skiten har faktiskt funnits...
Men tack vare mina trogna läsare som också bett mig att komma igång igen...haha...så gör vi ett nytt försök...Men har en känsla av att inläggen lär komma mera sporadiskt nu än tidigare...
Take it or leave it.
Känner mig måttligt mör idag... De senaster dagarna har inte bjudit på mycket sömn tyvärr...
Vi har hunnit med ett akut besök på Strömsholms djursjukhus bland annat...
Och för er som känner Mynta så lär inte heller detta komma som en direkt överraskning...Jag menar... Lillfan leker ju och badar i cement!
I lördags vid 19.45 käkade iaf Mynta i sig en SPIK...En sådan`sladdhållare´ ,ni vet en sådan liten vass på dryga 2cm med en vit plastplupp/krok på en änden.
Jag visste att jag hade två sådana bredvid mig...och helt plötsligt var den ena borta...och Mynta ligger då och gnager på något...och i samma veva som jag förstår att det inte är ett ben utan denna vita platsplupp...med en SPIK...ja...då vet ni ju hur de brukar reagera....svälja allt snabbt som fan...och med hull och hår....
Så med Mynta under armen hoppar vi in i bilen...åker till jourveterinär här i Örnsköldsvik...där de röntgar och ser med all säkerhet att i Myntas magsäck ligger denna spiken... De ringer och rådfrågar Strömsholms personal... De rådar ju om operation...Och enda valet vi har är att sätta oss i bilen och åka de dryga 130milen tur och retur...
Jag och Mynta åker själva... Micke blev hemma tillsammans med Harry då vi ville låta honom slippa åka denna vägen ännu en gång.
Väl i Sundsvall så plockar jag upp en kompis som följer med som `hålla mig vaken sällskap´ OCH det kan jag säga verkligen behövdes under resan hem... En olycka händer så lätt...och speciellt om man inte sovit något alls utan bara suttit och gråtit och höllit tummarna...
Men åter till akut resan...
Väl framme i Strömsholm kl 2 på natten så röntgas hon ännu en gång...och mycket väl - spiken låg där!
De söver henne...lämnar oss ute i väntrummet, och ska försöka med hjälp av fiberoptik att suga upp spiken via en slang genom strupen. Men de får dessvärre inte tag i den och kommer därför ut och berättar att de måste operera...jag får skriva på papper för att lämna henne...en stress och en oro som jag sällan känner byggs upp bara större och större inom mig...jag bara bölar och vet inte vad jag säger eller vad jag gör...
Vi sätter oss iaf i bilen...men jag klarar inte av att åka därifrån utan att fått pratat med veterinären ännu en gång...hon skulle ringa direkt efter opreration och medela hur det gått...
Runt 5 på morgonen ringer hon...jag har bara suttit och gråtit i bilen....försökt tänka positivt....bara sett min glada lekfulla LIVLIGA Mynta framför mig.
Operationen var lyckad och Mynta hade varken fått skador i strupen eller i magsäcken utav spiken (otrolig tur)
Men får tidigast komma hem under tisdagen....så....vi får sätta oss i bilen igen....och böra en hemsk resa hemåt...Utan min Myntis! Gråten var hela tiden nära och jag var trött och grinig....ett helvetes tråkigt sällskap....Men något mina kära vän förstod och försökte på alla sätt och vis att få mig att tänka positivt och glatt.
Klockan 13 på söndag så ringer jag och får höra att Mynta är vaken....och till och med varit ute och kissat! Min starka lilla tjej!!!
Och på söndagskvällen är hon så pass pigg att hon får äta lite mat. Maten får hon behålla och har inte haft några tendenser till kräckningar eller något sådant hemskt.
I tisdags kom lillhjärtat iaf hem och är precis den lilla Myntis hon alltid varit.... Lillfan helt enkelt! :)
Tratten är på då man inte har full uppsikt över henne. Men hon har redan kommit på att om hon och ligger i knät så behöver hon inte ha den på sig.... :) Därav ligger hon i knät HELA tiden! Och det är såå mysigt!
Medicin äts iaf...och tratt ska vara på i dryga 10 dagar. Seda ska stygnen tas bort och Mynta får börja busa igen!
Allt har iaf gått bra....Men ni kan ju tänka er vilken pärs.... Det känns som om man skulle behöva flera dygns sömn för att komma tillbaka!
Ja....nu har jag skrivit LÅNGT....dags för mig att hoppa in i duschen och sedan blir det kudden för mig/oss.
Ett tråkigt första inlägg...men med ett lyckligt slut!
Ska försöka bättra mig med uppdateringen - lovar!
Kramen
Jag har känt att bloggen inte varit något jag prioriterat...funderingarna på att avslutat hela skiten har faktiskt funnits...
Men tack vare mina trogna läsare som också bett mig att komma igång igen...haha...så gör vi ett nytt försök...Men har en känsla av att inläggen lär komma mera sporadiskt nu än tidigare...
Take it or leave it.
Känner mig måttligt mör idag... De senaster dagarna har inte bjudit på mycket sömn tyvärr...
Vi har hunnit med ett akut besök på Strömsholms djursjukhus bland annat...
Och för er som känner Mynta så lär inte heller detta komma som en direkt överraskning...Jag menar... Lillfan leker ju och badar i cement!
I lördags vid 19.45 käkade iaf Mynta i sig en SPIK...En sådan`sladdhållare´ ,ni vet en sådan liten vass på dryga 2cm med en vit plastplupp/krok på en änden.
Jag visste att jag hade två sådana bredvid mig...och helt plötsligt var den ena borta...och Mynta ligger då och gnager på något...och i samma veva som jag förstår att det inte är ett ben utan denna vita platsplupp...med en SPIK...ja...då vet ni ju hur de brukar reagera....svälja allt snabbt som fan...och med hull och hår....
Så med Mynta under armen hoppar vi in i bilen...åker till jourveterinär här i Örnsköldsvik...där de röntgar och ser med all säkerhet att i Myntas magsäck ligger denna spiken... De ringer och rådfrågar Strömsholms personal... De rådar ju om operation...Och enda valet vi har är att sätta oss i bilen och åka de dryga 130milen tur och retur...
Jag och Mynta åker själva... Micke blev hemma tillsammans med Harry då vi ville låta honom slippa åka denna vägen ännu en gång.
Väl i Sundsvall så plockar jag upp en kompis som följer med som `hålla mig vaken sällskap´ OCH det kan jag säga verkligen behövdes under resan hem... En olycka händer så lätt...och speciellt om man inte sovit något alls utan bara suttit och gråtit och höllit tummarna...
Men åter till akut resan...
Väl framme i Strömsholm kl 2 på natten så röntgas hon ännu en gång...och mycket väl - spiken låg där!
De söver henne...lämnar oss ute i väntrummet, och ska försöka med hjälp av fiberoptik att suga upp spiken via en slang genom strupen. Men de får dessvärre inte tag i den och kommer därför ut och berättar att de måste operera...jag får skriva på papper för att lämna henne...en stress och en oro som jag sällan känner byggs upp bara större och större inom mig...jag bara bölar och vet inte vad jag säger eller vad jag gör...
Vi sätter oss iaf i bilen...men jag klarar inte av att åka därifrån utan att fått pratat med veterinären ännu en gång...hon skulle ringa direkt efter opreration och medela hur det gått...
Runt 5 på morgonen ringer hon...jag har bara suttit och gråtit i bilen....försökt tänka positivt....bara sett min glada lekfulla LIVLIGA Mynta framför mig.
Operationen var lyckad och Mynta hade varken fått skador i strupen eller i magsäcken utav spiken (otrolig tur)
Men får tidigast komma hem under tisdagen....så....vi får sätta oss i bilen igen....och böra en hemsk resa hemåt...Utan min Myntis! Gråten var hela tiden nära och jag var trött och grinig....ett helvetes tråkigt sällskap....Men något mina kära vän förstod och försökte på alla sätt och vis att få mig att tänka positivt och glatt.
Klockan 13 på söndag så ringer jag och får höra att Mynta är vaken....och till och med varit ute och kissat! Min starka lilla tjej!!!
Och på söndagskvällen är hon så pass pigg att hon får äta lite mat. Maten får hon behålla och har inte haft några tendenser till kräckningar eller något sådant hemskt.
I tisdags kom lillhjärtat iaf hem och är precis den lilla Myntis hon alltid varit.... Lillfan helt enkelt! :)
Tratten är på då man inte har full uppsikt över henne. Men hon har redan kommit på att om hon och ligger i knät så behöver hon inte ha den på sig.... :) Därav ligger hon i knät HELA tiden! Och det är såå mysigt!
Medicin äts iaf...och tratt ska vara på i dryga 10 dagar. Seda ska stygnen tas bort och Mynta får börja busa igen!
Allt har iaf gått bra....Men ni kan ju tänka er vilken pärs.... Det känns som om man skulle behöva flera dygns sömn för att komma tillbaka!
Ja....nu har jag skrivit LÅNGT....dags för mig att hoppa in i duschen och sedan blir det kudden för mig/oss.
Ett tråkigt första inlägg...men med ett lyckligt slut!
Ska försöka bättra mig med uppdateringen - lovar!
Kramen
Kommentarer
Postat av: Linda
Oj, vilken resa ni varit med om! Det måste ha varit fruktansvärt! :S Vilken tur att det gick bra och att hon verkar blir helt återställd!! :) Det är så snabba att tugga i sej saker de små liven, och man hinner verkligen inte med! Tur i oturen! Vi önskar er all lycka och välmående framöver. Kramar i massor från oss. Peppe och Jaffa hälsar!
Postat av: Carina
Men usch å fy..Lillfan då,va hon gör..Vilken tur att operationen gick bra,vilken tur att du har en underbar vän som ställde upp å följde med dig..Ja de är sånna gånger man verkligen får veta vems som är ens vän,när det verkligen gäller!
Varma stora kramar till er alla..<3
Postat av: Marie
Usch vad ni råkar ut för! Och vilken lång väg ni har till klinik! Känns ofattbart för oss här nere att behöva åka 130 mil t o r för en operation. Så skönt att det hela slutade lyckligt!
Postat av: Eleonore svarar...
Ja...det är helt otroligt vilken otur mn ibland har haft...
Men...jag har världens finaste hundar och de är mina bebisar så jag åker land och rike runt om det behövs! :)
Ja...det otroliga var ju att det inte blev några skador på inre organ! Men det var några tuffa dygn!
Men nu är hon pigg och glad!
Trackback
